Jag står fortfarande fast vid den hållningen.
Idag driver den åter uppblossade debatten om abort mej att än en gång lufta mina personliga tankar och tyckanden i den kontroversiella frågan.
Det som gör mej nästan lika sorgsen och förtvivlad som det faktum att vid varje abort släcks ett liv, en liten blivande människa får aldrig chans att födas är, alla dom där ute i vårt samhälle som stillatigande låter detta ske utan synliga eller hörbara reaktioner , trots att dom i sina samveten någonstans upplever att det inte känns rätt.
Hur i hela friden kan en sunt tänkande, tillika ofta även bekännande kristen, gå med på att det bara i vårt land aborteras närmare 40.000 små liv varje år?
Har vi alla förträngt eller glömt Lennart Nilssons fantastiska fotobok från 1965 ” Ett barn blir till”. En fantastisk resa med microkamera i en kvinnas livmoder från befruktning till födelse.
Den som fortfarande framhärdar och försöker påstå att fostret som det heter, bara är en ”slemklump”, lever i en stor lögn.
En lögn som predikats så länge att den blivit till en sorts sanning.
Så till talet om att kvinnan måste få bestämma över sin egen kropp, en åsikt jag delar, absolut , men.... den lilla kroppen i hennes kropp som lever och utvecklas för varje dag borde inte vara lika självklar att få bestämma över. D.v.s. om den skall få fortsätta utvecklas till ett fullt livsdugligt foster som det heter, eller om livet skall avbrytas. Om det sen sker vecka 1 ,12, 18, 22 eller senare borde inte vara avgörande.
Det finns dock oönskade graviditeter där en abort kan vara nödvändig, och fall där mammans liv och hälsa skulle stå på spel tex. Så långt kan jag sträcka mej.
Men att dessa möjliga cenario skulle ligga till grund för de stora aborttalen i Sverige håller jag inte som särskilt troligt.
Inte heller tror jag att ingreppet en abort innebär är så problemfritt som vissa debattörer framhåller. Psykologiska problem som skuldkänslor, nedstämdhet och inte så sällan depression följer i dess spår. Även fysiska problem av olika slag är mera vanliga än som hörs i debatten.
Att en abort kan, om inte förstöra, men på ett allvarligt sätt minska livskvalitén för den som genomgått en abort har jag erfarenhet av i den familj jag växte upp.
Det är för mej helt obegripligt hur de personer som står upp för det ofödda barnet kan ses som ”perona non grata” , ej önskvärda, och några som själv borde blivit aborterade.
Debatten är stundtals så hätsk och bortom allt sunt tänkande att man börjar frukta för framtiden.
Är det dessa abortliberala s.k. upplysta nutidsprofeter som ska sätta agendan för hur vårt samhälle skall utvecklas vidare så känns framtiden, åtminstone i den värld jag vill leva, mycket obehaglig och skrämmande.
Det som gör mej nästan lika sorgsen och förtvivlad som det faktum att vid varje abort släcks ett liv, en liten blivande människa får aldrig chans att födas är, alla dom där ute i vårt samhälle som stillatigande låter detta ske utan synliga eller hörbara reaktioner , trots att dom i sina samveten någonstans upplever att det inte känns rätt.
Hur i hela friden kan en sunt tänkande, tillika ofta även bekännande kristen, gå med på att det bara i vårt land aborteras närmare 40.000 små liv varje år?
Har vi alla förträngt eller glömt Lennart Nilssons fantastiska fotobok från 1965 ” Ett barn blir till”. En fantastisk resa med microkamera i en kvinnas livmoder från befruktning till födelse.
Den som fortfarande framhärdar och försöker påstå att fostret som det heter, bara är en ”slemklump”, lever i en stor lögn.
En lögn som predikats så länge att den blivit till en sorts sanning.
Så till talet om att kvinnan måste få bestämma över sin egen kropp, en åsikt jag delar, absolut , men.... den lilla kroppen i hennes kropp som lever och utvecklas för varje dag borde inte vara lika självklar att få bestämma över. D.v.s. om den skall få fortsätta utvecklas till ett fullt livsdugligt foster som det heter, eller om livet skall avbrytas. Om det sen sker vecka 1 ,12, 18, 22 eller senare borde inte vara avgörande.
Det finns dock oönskade graviditeter där en abort kan vara nödvändig, och fall där mammans liv och hälsa skulle stå på spel tex. Så långt kan jag sträcka mej.
Men att dessa möjliga cenario skulle ligga till grund för de stora aborttalen i Sverige håller jag inte som särskilt troligt.
Inte heller tror jag att ingreppet en abort innebär är så problemfritt som vissa debattörer framhåller. Psykologiska problem som skuldkänslor, nedstämdhet och inte så sällan depression följer i dess spår. Även fysiska problem av olika slag är mera vanliga än som hörs i debatten.
Att en abort kan, om inte förstöra, men på ett allvarligt sätt minska livskvalitén för den som genomgått en abort har jag erfarenhet av i den familj jag växte upp.
Det är för mej helt obegripligt hur de personer som står upp för det ofödda barnet kan ses som ”perona non grata” , ej önskvärda, och några som själv borde blivit aborterade.
Debatten är stundtals så hätsk och bortom allt sunt tänkande att man börjar frukta för framtiden.
Är det dessa abortliberala s.k. upplysta nutidsprofeter som ska sätta agendan för hur vårt samhälle skall utvecklas vidare så känns framtiden, åtminstone i den värld jag vill leva, mycket obehaglig och skrämmande.
