lördag 19 september 2015

"Sju år i Tibet"

Som den inbitne bokläsare jag är händer det allt som oftast att jag går till nå'n av bokhyllorna och hittar något läsbart som jag vill förnya bekantskapen med. 
Köper också en del både billigare poketböcker och inbundna , men lånar också som bekant från bokbussen när den kommer en gång varje månad. 
Ämnesområdena spretar åt många håll, från kristen undervisningslitteratur, världshistoria och romaner till deckare mm. 
Den senaste på nattduksbordet som jag avslutade i går kväll var just " Sju år i Tibet" av Heinrich Harrer.
Den har stått i bokhyllan i många år sen jag läste den förra gången.
Harriers bok är en kärleksförklaring till ett av världens mest egendomliga och fascinerande folk står det på volymens baksida. 


Boken skildrar de tyska alpinisterna Heinrich Harrer och hans kompis Peter Aufschnaiters flykt ur ett engelskt fångläger i Indien i slutet av andra världskriget.
Närmaste neutrala stat var Tibet dit de båda äventyrarna beger sej. Mitt i vintern tar dom sej genom rövartrakter, snöstormar och under oerhörda strapatser fram till den förbjudna staden Lhasa.
I Lhasa blir dom kvar till 1950, samma år som Kina intar Tibet. Omständigheter som gör att Dalai Lama så småningom tvingas i lands flykt till Indien 1951. 
Boken skildrar på ett fantastiskt sätt det tibetanska folket, deras levnadsvanor och inte minst deras tro på den buddhistiska religionen, religionen som för övrigt präglade hela deras liv. 
Harrer blev också med tiden den tonårige förkroppsligade Buddhas, Dalai Lamas personlige lärare under tiden i Tibet. 

Potala, palatset, borgen, där Dalai Lama växte upp.

Behållningen av boken blir till stor del också en tacksamhet för att jag fått födas och växa upp i ett kristet land och i en kristen familj där Gud och Jesus var naturliga inslag i min vardag. En positiv påverkan som lett fram till en personlig levande tro och gemenskap med Jesus. En gemenskap som gett mitt liv både mening och mål och som mitt i en orolig värld ger trygghet inför framtiden.

tisdag 8 september 2015

Förvirrad och passiv !

När jag försöker följa rapporteringen i media om världsläget är det lätt att drabbas av förvirring. 
"Världskrig" , "flyktingkatastrof" , bilder och kilometerlånga texter om det kaos som råder just nu kablas ut dygnet runt ,och jag försöker ta in , förstå , bilda mej nån sorts uppfattning, ta ställning , för eller emot, flera flyktingar till vårt land ex. eller färre. 
Professor Hans Roslings medverkan på Aktuellt i går gjorde bilden ännu mer förvirrad. 
Det kostar drygt 1100 :- att med flyg ta sej från Mellanöstern , ex Turkiet. Men det är förbjudet för flygbolagen att ta med flyktingar. 
Enda vägen för desperata människor som flyr undan krig, dödande , våldtäkter, etc, är att smugglas ut till betydligt större summor och ytterligare fara för att dö på vägen. 
Väl i Europa är det så krångliga asylregler så det blir ännu mera kaos. Tågstationen i Budapest är ju bara ett exempel på detta. 
Just i detta nu är en grupp flyktingar till fots på vandring i Danmark mot Sverige . 


Skulle någon bilist på väg till just Sverige råka stanna och ge en uttröttad stackare lift, blir den personen per definition människosmugglare, och det är ju som bekant olagligt. Man har till och med stängt av gångbroarna över motorvägen där gruppen befinner sej så att någon inte kan kasta ner vattenflaskor och mat till dom behövande. 
En annan fråga som Hans Rosling tog upp är Sveriges kostnad för flyktingmottagandet. 
Pengar till detta tas från biståndspengar som egentligen skulle gått till Mosambiq. 
Egentligen  har det alltså inte kostat några extrapengar alls hittills. Ändå hörs det allt för ofta i debatten att våra invandrare kostar alldeles för mycket pengar. 
Det blir bara mer och mer snurrigt, och det är lätt att man känner sej uppgiven och blir passiv.
Vad kan lilla jag göra ? 
Hålla för öronen och blunda.
 Säja som en del. Jag orkar inte se eländet .
Eller ? 
Just nu har det kommit en ny grupp flyktingar hit till Nordingrå. 
Det sitter oftast nån s.k. "tiggare" utanför Ica. 
Det har kommit nära, inpå knutarna, tragedin ser mej i ögonen.
Tittar jag bort ? Tyvärr har jag gjort det allt för ofta, men det blir allt svårare.
Min bön till Herren blir: Hjälp mej att se nöden med dina ögon och agera som du skulle ha gjort. 
Ge mej tankar och idéer om hur du vill att just jag ska hjälpa min lidande medmänniska och mod att också göra det även om det skulle kosta både engagemang, tid och pengar.