" Den oväntade resan"

Det var ett tag sen sist. 

Min blogg är inget "instrument" som jag trakterar särskilt ofta numera. Facebook och Instagram har tagit över . 

Men...

Ibland, som idag känns det som att jag vill lägga lite mera tid på att dela mina tankar, och då är bloggen ett bättre verktyg. 

"Den oväntade resan" har inte jag gjort , men väl den kände sångaren Simon Ådal, och bloggrubriken är också namnet på hans självbiografi som han skrivit tillsammans med frilansjournalisten Göran Jacobson. 

Jag har under några sommarkvällar läst igenom denna mycket speciella bok.

Boken skilldrar hans livsresa från barndomen i Finland, flytten till Sverige med familjen i början av 60-talet . 

Ungdomsåren under Jesusrörelsen, musiken och sången som förde honom tillsammans med gruppen Edin-Ådahl till Melodifestivalen där dom vann den Svenska uttagningen 1990.

Men resan för honom också genom besvikelser och motgångar och han vänder sin barndoms och ungdoms Gud ryggen. 

Men....

Gud hade andra planer med denne ibland väldigt tjurskallige och motvillige tjänare.

Idag reser han som en av Sveriges mest anlitade evangelister, ofta tillsammans med sin granne Örjan, runt i kyrkor och missionshus, sjunger och berättar om vad Jesus gör .

På bokens baksida kan man läsa: " Han besöker kyrkor och församlingar i alla samfund och hans möten präglas av gudomliga mirakler där människor blir frälsta, helade, befriade och upprättade". 

Budskapet i boken är en berättelse om förlåtelsens kraft och vägen ut ur bitterhet och hat.

En bok som berör på många sätt.

Som varande själv pånyttfödd kristen, frälst, som man säjer, har jag ju själv under ett förhållandevis långt liv mött både "död" religion, och varma, levande, kärleksfulla och äkta Jesustroende som jag känt och känner djup gemenskap med, känner jag lätt igen mej i de miljöer han beskriver och berättar om. 

 Den bestående känslan efter sista kapitlet är en längtan, en starkare önskan att som Simon uttrycker det " gå med Gud" i vardagen. Kunna möta mina medmänniskor med en hälsning från en kärleksfull Far i himlen , kanske mitt i en bedrövlig och kaotisk situation. 

Vi som kallar oss kristna har allt för ofta packat ihop oss i våra kyrkor och bönhus och ofta  missat att även utanför dessa väggar både kan och vill Gud använda oss. 

Det är bra att läsa, särskilt böcker som berör , och som denna , sparkar lite på smalbenen . Nyttigt..

Köp den, läs den. 

Världshistoriens viktigaste dag !

Långfredag, eller " the god friday" som den heter på engelska, kan nog utan överdrift säjas vara världshistoriens allra viktigaste dag. 

Sitter denna långfredagsförmiddag och funderar över det som skedde i Jerusalem just denna dag för så där två tusen år sedan. 

Jesus från Nasaret, mannen som gått omkring i det dåtida Israel , undervisat om Guds tankar med människorna , botat sjuka, mättat flera tusen människor med bara några fiskar och fem bröd, osv.  drivs nu genom Jerusalems gator under hugg och slag mot sin avrättningsplats, Golgata kulle strax utanför staden. 

Varför ???

Han hade sagt sej vara Guds son. 

Hädelse ansågs det vara, och skulle straffas med döden. 

Han hade redan som tolvåring sagt till sina föräldrar när dom fann honom i templet " förstår ni inte att jag vill vara där min fader är" .

Han var ett hot mot det etablerade prästerskapet , överstepräster och andra skriftlärda. 

Hans budskap om förlåtelse och upprättelse för människor som kommit fel i samhället , syndare , kallades dom, och skulle stenas eller straffas hårt, gick helt på tvärs mot de laglärde fariséernas lära. 

När dom kom dragande med en prostituerad och ville att Jesus skulle döma henne till stening, sa han:

 "Den som är utan synd, kaste första stenen" .

 Det blev ingen stening den dagen.

 Överheten släppte sina stenar och gick slokörade därifrån.

Jesus lämnades ensam kvar med kvinnan. 

"Inte heller jag dömer dej, gå och synda inte mer" , var det Jesus sa till henne . 

Han satte henne fri.

Långfredagens budskap : " Se Guds lamm som borttager världen synd "  är något oerhört. 

När Jesus ger upp andan och dör där på korset på Golgata kulle denna långfredag , dör han som ett offer för en hel världs synder. 

För mina fel och brister, allt tokigt jag gjort och sagt och till och med tänkt,som jag rättmätigt skulle fått stå till svars för inför en helig Gud. 

Allt tog Jesus med sej i korsdöden och satte mej fri. Han tog mitt straff. 

Detta fantastiska, enorma, gäller för alla människor i alla tider. 

En enkel uppriktig bön. 

"Herre Jesus förlåt mej mina synder, rena mej , jag vill vara ditt barn, jag vill bli frälst, räddad" ,är allt som behövs från vår sida. 

" Ty så älskade Gud världen att han utgav den sin ende son , på det att var och som tror på honom inte skall gå förlorad , utan ha evigt liv" ( Johannesevangeliet kap. 3 vers 16 ) 

Tänk om......

Tänk om detta inte hade hänt......

Om inte Gud i sin nåd hade låtit långfredagen bli..... just det den blev.....den allra viktigaste dagen i världshistorien. 

Den dagen han..... GUD..... skaparen, livgivaren, försonade världen med sej själv och öppnade himmelen för oss när vår tid här på jorden är tillända. 

Jag tycker det är värt ett  stort HALLELUJA. 

" Nätet "

Vem minns inte filmen " Nätet " med Sandra Bullock.

Tjejen som fick sin identitet kapad. Spännande, ruskigt framtidsperspektiv.

Idag är det troligtvis ganska få av oss som inte använder sej av " nätet",  eller internet, rättare sagt.

Själv är jag inget undantag. 

Som synes så bloggar jag, och har så gjort under olika bloggnamn i över tio år. 

Jag har konto på Instagram och Facebook , mailar, betalar räkningar och handlar via nätet lite då och då. 

Ser en del tv-program och lyssnar ibland även på musik via nätet, samt läser nyheter från hela världen.

Möjligheterna är obegränsade. 

Men..........börjar ibland numera känna en viss mättnad, speciellt när de gäller sociala medier, och främst då kanske Facebook . 

När jag en gång i tiden öppnade konto på Fb var det mera för möjligheten att kunna kommunisera och dela lite av livet och vardagen med barn och barnbarn som flyttat långt hemifrån, men också gamla och nya vänner ute i världen.

 Kanske även återknyta gemenskapen med någon man tappat bort under livets gång. 

Och visst är det väl så också fortfarande till viss del. 

Men...... jag säjer men...igen.... ..Fb har alltmer utvecklats till att bli ett forum för allt annat än just det jag nämnt. 

Fb är i dag en plattform för allsköns reklam , både bra och sämre sådan, och inte minst ett forum där allt ska delas och gillas och kommenteras i det oändliga.

Politik, religion,vad vi ska köpa och vad vi ska äta,  ja allt ska det debatteras och tyckas om.

Det är verkligen lätt att dras med i karusellen.

 Man kanske inte ens ibland läser ordentligt vad det hela handlar om , tycker bara ingressen ser intressant ut och klickar på gillaknappen, och helt plötsligt har man gillat nåt som man egentligen inte sympatiserar med.

 Invandrar och främlingsfientliga grupper kan ibland ha förföriska rubriker på sina artiklar som kan tyckas vara okey, men läser man vad det handlar om , nej, nej. För att inte tala om allt hat som florerar i kommentarsfälten. 

Det händer allt oftare numera att jag klickar bort hela inläggen och blockerar nya i den kategorin. 

" Nätet " är som så mycket annat här i världen , en bra "tjänare", men det kan också bli en farlig "herre".

Tack för idag vänner, där ute rymden. 

" Girighet " en av de sju dödssynderna .

Nästan dagligdags kan man via medier.....tv, radio, tidningar.....höra och läsa om löneavtal i stat, landsting, kommuner och privat sektor av storleksklasser som är så man baxnar.

Nu senast gäller det en länsklinikchef i Västernorrland som förhandlat sej till 48 000 kr i veckan, ett avtal som sträcker sej över fyra år och är värt 10 miljoner. 

Man tror ju nästan inte det är sant.

Samtidigt som landstinget i detta fall går med 223 miljoner i förlust hade landstingsdirektören mage att godkänna och underteckna detta avtal.

Man kan ju stilla undra om det blivit nå't fel på de mentala delarna, för de är väl där förnuftet sitter. 

Jag tror att vi människor, speciellt i den rika världen, dit vårt land räknas , har drabbats av den dödssynd som kallas " girighet".

Det är väldigt sällan man möter människor i dag som är nöjda, och då spelar det ingen roll var på samhällsstegen man befinner sej. 

Alla vill ha mer.

Nästan allting handlar idag om pengar, pengar, pengar. 

Tjäna mera, konsumera  mera , upplev mera. 

Vi uppmanas ju faktiskt också av samhället till detta. 

Det behövs för att hålla hjulen i gång säjs det, annars kollapsar samhället. 

Verkligen en märklig paradox .

 Medan stora delar av världen kämpar för att  få äta sej mätt, åtminstone en gång varje dag,

kämpar vi i den rika delen av världen för att bli ännu rikare, för annars går det illa för oss. 

Man kan verkligen fråga sej om vi inte redan " kört i diket" . 

Jag har inget recept på hur det ska gå att ändra på detta. 

Frågan är om vi vill.

Om det överhuvudtaget går. 

Jag är i varje fall orolig inför vad framtiden har i sitt sköte.

 Inte för egen del , men för vår värld. 

Det ser idag långt ifrån ljust ut.

Månne lider vi av flera dödssynder, men det får jag ta en annan gång. 

" Duplexföräldrar " !

Den 15:de Februari 1966 är ett datum som vi för alltid kommer att minnas .

Vi bodde och arbetade då i Stockholm , närmare bestämt Saltsjöbaden.......där Marianne........som var gravid  i åttonde månaden , hade sin tjänst.

 Jag jobbade på Beckomberga sjukhus. 

Glömmer aldrig den eftermiddagen när jag får tel. till avd. på "Bäckis" som sjukhuset kallades , och en skärrad  Marianne säjer : 

" Vattnet har gått , och jag måste åka till BB nu på en gång " ! 

Marianne ringer efter taxin som snabbt kommer.

 Chauffören får "stora skälvan" , när han får klart för sej det akuta läget och ringer polisen. Sen blir det poliseskort till Allmänna BB på Fiskartorpsvägen i Stockholm. Det var ju mitt i eftermiddagsrusningen bevars. 

Jag lånade ihop lite extra pengar och anslöt någon timme senare.

Klockan är ca 18.00 .

 Hittar Marianne på ett förlossningsrum omgiven av sköterskor, läkare och en hel hop kandidater. 

" Det ska bli roligt att räkna dom här" säjer läkaren som undersökt hur långt det var gånget med Mariannes förlossningsarbete.

För 50 år sen var det inte vanligt med ultraljudsundersökning , och läkaren Marianne gått hos hade bara hört ett fosterljud. Så vi var absolut inte förberedda på att få tvillingar. 

Så strax före kl 23.00 , närmare bestämt 22.47 föds Peter . ( 2,6 kg och 49 cm lång )

Marianne som snabbt kvicknar till vill ju naturligtvis genast se underverket. 

" Lugn fru Sjölander , det kommer flera", säjer förlossningsläkaren.

Precis 13 minuter senare föds Patric. ( 1,9 kg och 48 cm lång. ) 

Helt plötsligt var vi föräldrar till två fantastiska små pojkar.

Ganska omtumlad kommer jag fram på nattkröken hem till den tomma lägenheten  i Saltsjöbaden .

Nästa dag blev det tårta och cigarrer på mitt jobb, duplexpappan skulle ju firas. 

Pga att barnen var så pass små fick Marianne stanna kvar på spädbarnshemmet ett tag , och vi hann komplettera med tvillingvagn, och dubbla uppsättningar babykläder m.m. innan familjen kunde förenas i vårt gemensamma hem i Saltsjöbaden. 

Det har idag gått precis 50 år sen den där alldeles speciella dagen och natten.

Det har hunnit rinna väldigt mycket vatten under broarna, som man säjer, sen dess.

Vi flyttade 10 år senare till Älgsjö, tog över Mariannes föräldrars jordbruk och blev bönder. 

Idag är vi farmor och farfar till fem härliga barnbarn. 

Om åren som gått sen den här speciella dagen , skulle jag utan problem kunna skriva en hel bok. 

Det har varit fantastiskt att få följa dessa våra underbara söner genom livet, och Marianne och jag kan bara önska dom lycka och välgång och Guds välsignelse på den fortsatta livsvandringen.

Positiv eller negativ ?

När jag för många år sedan läste psykologi , fick jag lära mej att "för ett negativt uttalande , behövdes det fyra positiva för att det skulle bli jämnvikt igen". 

När man följer både de vanliga medierna , som TV , radio och tidningar och dessutom följer med på en del s.k. sociala medier, är det lätt att dras med i en negativ spiral. Vissa kommentarsfält blir man nästan mörkrädd när man läser. 

Det som framkommer är till allra största delen negativa saker. 

Krig, terroristattacker, mord, misshandel, olyckor av alla de slag. 

Kriser på de flesta områden i vårt samhälle. 

Invandrarkris, sjukvårdskris, kris i åldringsvården , skolan och på arbetsmarknaden,i politiken.  Listan kan göras hur lång som helst. 

Vi matas, eller matar oss själva med detta dag efter dag , vecka efter vecka.  Veckorna blir till månader och månaderna blir till år. 

Egentligen är det ju inte så anmärkningsvärt att vi har ett missnöjesparti i vårt land som bara bli större och större. Ett parti som nästan uteslutande pekar på det negativa och lyfter fram desamma som om det var det enda som existerande i samhället. 

Vart vill jag nu komma med dessa funderingar. 

Egentligen har jag heller ingen Quick fix att leverera. Känner bara en allt mer tilltagande frustration över sakernas tillstånd. 

Det finns egentligen så mycket bra i vårt land.

 Så många kreativa och duktiga människor.

 Så många kärleksfulla och ansvarstagande svenskar , både infödda och utlandsfödda. 

Så mycket positivt som borde få ett mycket större utrymme i det offentliga rummet. 

Den stora invandringsvåg vi sett till vårt land det senaste halvåret, är ingen katastrof.

 Visst... Det är inte enkelt, men inte på något sätt omöjligt att hantera. Mycket handlar om hur vi väljer att fokusera. 

Fokuserar vi enbart på problemen , blir det katastrof och kris. 

Men... se möjligheterna , se allt, vad kanske de allra flesta som kommer hit och vill bygga en framtid här kan tillföra. 

Förenkla vägarna in i samhället och arbetslivet i stället för att byråkratisera sönder hela assimileringen. 

Vi måste börja fokusera på det positiva i vårt svenska samhälle.

 Lyfta fram det som bygger upp. 

Attitydförändring , det är där vi måste börja . 

Inte bara kräva det av politiker och beslutsfattare utan av oss själva .

Attitydförändring hos oss människor förändrar samhället. 

Ska försöka börja själv.....