"Sju år i Tibet"

Som den inbitne bokläsare jag är händer det allt som oftast att jag går till nå'n av bokhyllorna och hittar något läsbart som jag vill förnya bekantskapen med. 

Köper också en del både billigare poketböcker och inbundna , men lånar också som bekant från bokbussen när den kommer en gång varje månad. 

Ämnesområdena spretar åt många håll, från kristen undervisningslitteratur, världshistoria och romaner till deckare mm. 

Den senaste på nattduksbordet som jag avslutade i går kväll var just " Sju år i Tibet" av Heinrich Harrer.

Den har stått i bokhyllan i många år sen jag läste den förra gången.

Harriers bok är en kärleksförklaring till ett av världens mest egendomliga och fascinerande folk står det på volymens baksida. 

Boken skildrar de tyska alpinisterna Heinrich Harrer och hans kompis Peter Aufschnaiters flykt ur ett engelskt fångläger i Indien i slutet av andra världskriget.

Närmaste neutrala stat var Tibet dit de båda äventyrarna beger sej. Mitt i vintern tar dom sej genom rövartrakter, snöstormar och under oerhörda strapatser fram till den förbjudna staden Lhasa.

I Lhasa blir dom kvar till 1950, samma år som Kina intar Tibet. Omständigheter som gör att Dalai Lama så småningom tvingas i lands flykt till Indien 1951. 

Boken skildrar på ett fantastiskt sätt det tibetanska folket, deras levnadsvanor och inte minst deras tro på den buddhistiska religionen, religionen som för övrigt präglade hela deras liv. 

Harrer blev också med tiden den tonårige förkroppsligade Buddhas, Dalai Lamas personlige lärare under tiden i Tibet. 

Potala, palatset, borgen, där Dalai Lama växte upp.

Behållningen av boken blir till stor del också en tacksamhet för att jag fått födas och växa upp i ett kristet land och i en kristen familj där Gud och Jesus var naturliga inslag i min vardag. En positiv påverkan som lett fram till en personlig levande tro och gemenskap med Jesus. En gemenskap som gett mitt liv både mening och mål och som mitt i en orolig värld ger trygghet inför framtiden.