Några tankar om förslaget till segregerade bussar i Israel.

Det har i dagarna gått att läsa om förslaget att segregerade bussar skulle gå mellan Västbanken och Israel. Busslinjer som utnyttjas av både israeler och palestinier som ofta åker till arbeten inne i Israel. Enligt förslaget skulle inte de palestinier som dagligen åker till sina jobb i fortsättningen kunna åka samma bussar som israelerna. 

Rent spontant reagerar man ju naturligtvis på detta och undrar hur i hela världen man kan komma med sådana förslag 2015. 

Tänker man dock lite längre tror jag personligen att förslaget som kommit från bosättargrupper på Västbanken handlar om rädsla, och då inte för palestinier i allmänhet utan för möjligheten att en självmordsbombare skulle kliva ombord och ta med sej alla i bussen in i döden. 

Med tanke på de spänningar som alltjämt finns mellan dessa grupper i området och ett flertal sprängda  bussar under åren blir förslaget åtminstone lite mer begripligt.

Nu ser det ju ut som att det ändå inte blir nåt av detta, för enligt medier idag har premiärminister Netanyahu satt stopp för planerna. 

Trots rädsla eller andra orsaker som ligger bakom förslaget hoppas jag att det inte ska behöva bli verklighet , det vore att vrida klockan tillbaka. 

Men samtidigt är det lätt för oss i vår jämförelsevis trygga del av världen tycka, och förfasa oss över ett sådant förslag, men vi ska komma ihåg att vi aldrig heller har upplevt följderna av en bussbomb.