Strutsmentalitet.

Efter gårdagskvällens rapport på SVT, som även då handlade en hel del om Folk och Försvars konferens i Sälen. Igår handlade inslagen mest om de kritiska röster som tyckte att både regering, partiföreträdare och ÖB hade haft för högt tonläge ifråga om det allvarliga läget vårt land befinner sig i.

 Enligt en överväldigande majoritet av folk insatta i dessa frågor har läget inte varit så här allvarligt sedan andra världskriget.
Men..... om det ska man tydligen helst inte prata klartext.
Man vill inte höra .
Det kan ju oroa den trygga svensken i sin villfarelse, att det kommer inte att hända oss.
En del kritiker gick så långt så dom menade att uttalandena om beredskap och upprustning , militärt och civilt , var att likna vid krigshets. 

Ja, ja. Vem blir förvånad ?

I vårt land Sverige har det länge varit tabu att nämna saker vid dess rätta namn.

Det finns många exempel på det. Delar några:

Att militant islamism är något som absolut måste bekämpas var än det dyker upp, är något vi måste våga prata öppet om, även om vissa menar att vi kränker muslimer som grupp.

Att våga benämna abort som "mord" på en liten ofödd människa, hör också till det man inte bör eller får uttala. Istället har man försökt omforma det lilla mänskliga livet till en ”slemklump” som inte är livsduglig. Allt för att de som gjort eller tänker göra abort inte ska må dåligt och få skuldkänslor.

Att man inte ens i kyrkan längre bör läsa och predika utifrån bibeln som den är skriven vad gäller begreppet ”synd”. ” Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. ” (Romarbrevet 3:23)

Och att man just därför behöver omvända sig, ta emot Jesus i sitt liv och få ta emot hans förlåtelse.

Nej... talet om synd är inte populärt, någon kan bli stött i kanten och kanske sluta gå till kyrkan.

Det är det här jag upplever som  "Strutsmentalitet”.

Att sticka huvudet i sanden för att inte se och helst inte höra det som berör mig illa, är otäckt, något jag är rädd för, och hoppas att det inte finns, även om det är sanningen och något jag måste förhålla mig till nu, inte sedan.

Förstår inte riktigt hur vi svenskar är funtade som måste linda in och beskydda oss från, sånt som vi betecknar, som obehagliga sanningar hela tiden. ( limat och miljö möjligen undantagna) Här ska det i stället debatteras och alla ska tycka och ha åsikter.

Det måste ju vara bättre att våga ta till sig de allvarliga sanningar som kanske skulle tvinga mig till eftertanke och livsförändring på vissa delar av mitt liv, hellre än att en dag vakna upp och inse att jag är helt oförberedd och kanske för sent ute.

Det kan gälla mig personligen, min familj, min närmaste omgivning och ytterst vårt gemensamma land, vår värld.

Dags att dra upp huvudet ur sanden....

Festen är över...